Jordenruntochenheldeltill.blogg.se

Vi gled vidare genom Komodoarkipelagen med siktet inställt på just huvudön Komodo och största samhället på ön, som lokalt går under namnet Komodo City. Lite missvisande kan tyckas då byn inte hyser mer än ett par hundra invånare. Det var här vi skulle spendera dygnets mörka timmar. Vi hade äran att få bo hemma hos vår eminenta kapten med det hebreiskt klingande namnet, Elias. Vi hälsades varmt välkomna av tidigare nämndas familj och installerade oss i vårt rum. Rum är väl i och för sig en smärre överdrift, men jag är inte den som lipar sålänge jag får en god måltid och tak över huvudet. Medan frun i hushållet tillagade maten gick vi runt och bekantade oss med byn.

En väldigt trevlig upplevelse då vi var de ENDA turisterna på ön och folket verkade genuint glada att träffa oss, även om det uppstår en del komplikationer gällande kommunikation. Vi hann även med att åka ut med båten och se på flygande hundar, tända en lägereld på stranden och öppna en bira, innan det var dags att krypa till kojs och ladda för morgondagens äventyr.

Solen grydde och vi satte i båten för att köra runt ön till platsen där man man tar sig in i nationalparken. Vi fick oss en guide endast beväpnad en stor trästav och gav oss ut i djungeln. Komodovaranen som fått sitt namn efter ön Komodo är världens största ödla och kan bli uppemot tre meter lång. De primära bytena för de vuxna kräldjuren är hjort och vattenbuffel men även mycket annat slinker ner. Även en del människor har fallit offer för den massiva reptilen genom åren. Bara nu under Februarimånad hade 7 personer blivit attackerade och bitna. Problemet med ett bett är att saliven hos varanen innehåller ett tiotal dödliga bakterier och om man blir biten måste man genast flygas iväg till ett av sjukhusen på Bali. Vid läkarvård får det sedan turligt nog sällan dödlig utgång.

Nästan genast såg vi en enorm Komodovaran gåendes längre fram på stigen med baken åt vårt håll. Den tittade bak på oss och bestämde sig för att det var dags att lägga sig ner mitt på stigen för att blockera vår väg. Eftersom vi varken kunde gå runt eller forcera var guiden tvungen att göra sig värd sina sickiner. Han tog upp några stenar och började kasta mot ödlans bakdel, fastän det var relativt stora stenar kunde inte varanen brytt mindre. Komodovaranen har nämligen väldigt hårt skinn som bepansring. Så guiden tog ett fast grep om sin stav och sa till oss att backa och vara beredd på att springa om ödlan skulle vända sig om och attackera. Men han lyckades knuffa på den tillräckligt mycket för att den skulle ställa sig upp och väsa lite innan den vandrade av från stigen och in i djungeln. Vi fortsatte vår vandring mot vattenhålet, som skulle vara ett rätt säkert kort. Mycket riktigt så var det ett åtta till nio stora ödlor här, vi stannade här en stund och hade turen att få se två stycken hanar slåss mot varandra. Vi hann även med att bli "attackerade" då en hane bestämde sig för att göra ett utfall. Men kvicka tvåfotingar som vi är lyckades vi avlägsna oss utan några större skavanker än ett bultande hjärta. Sedan var det dags att ge sig tillbaka till båten för det sista stoppet innan återfärden till Labuan Bajo.

Sammanfattat var förmodligen dessa två dagar tillsammans med vulkanutflykterna de absolut häftigaste på hela resa tills skrivande stund. 

Vi stannade sedan i Labuan bajo några dagar till innan vi flög tillbaka till Bali för våra sista dagar i Asien. Jag har väl inget speciellt att säga om dessa dagar förutom att vi levde jävligt gott. Men här tar Asienkapitlet slut, för just nu när jag sitter och skriver detta sitter jag på flyget mot Darwin och Australien. I ett inlägg framåt när jag har tid ska jag försöka sammanfatta Asien, förmodligen med en del topp 3-listor över bra och dåliga saker. Men just nu är jag grymt taggad på att uppleva kängururnas land. Förhoppningsvis uppdatering imorgon om vår plan för Australien. Over and out.