23:41:51
Vulkanerna på Java
Fyra och en halv timme, så lång tid tog sträckan mellan Surabaya och bergsbyn vi skulle övernatta i inför bestigningen av Mt. Bromo. Men vilken ställe vi hamnade på, man satt med munnen öppen som ett fån hela sista halvtimmen, helt tagen av det majestätiska och vackra landskapet. Boendet låg på 1500 meters höjd omringat av höga lummiga berg och sluttande odlingsterrasser, samtidigt som molnen rullade in i dalarna nedanför. Byn i sig själv var pittoresk och påminde mycket om en alpby. Luften var helt underbart frisk och vi instämde alla fyra på att vi hade kunnat stanna här i några nätter till. För själens skull.
Men ack, klockan var ställd på 03:00 och många timmars sömn blev det tyvärr inte. Men vad gör det när man vet att man ska bestiga en vulkan? Ger helt klart en del extra energi.
Först åkte vi till utsiktspunkten ut över den jättelika krater som i forna dagar varit en vulkan i kategori större/mega. Men nuförtiden innehåller kratern ett antal "mindre" (nåja) vulkaner. Däribland de två välkända Bromo (2400 meter) och Semeru (3800 meter), som båda är aktiva. Vi tog de bästa platserna längs fram medan vi inväntade soluppgången över vulkanerna tillsammans med flertalet Japanska och Kinesiska turister.
Utsikten var magnifik när solens första strålar rullade in över bergsvägarna och lös upp vulkanerna. Magisk känsla.
Efter ett antal för många knäppta bilder hoppade vi in i jeepen och snirklade ner till Mt. Bromo för bestigning av densamma. Vi bestämde oss för att hyra en häst var som skulle ta oss till toppen, måste erkänna att jag har fått större respekt för er hästtjejer därhemma. De första 100 metrarna var jag fan inte kaxig, men efter att fått in snitsen lite så kände vi oss alla som nobla krigare av Rohan på våra springare. En liten stund senare stod vi där vid Bromos kraterkant och stirrade ner i innanmätet som då och då slungade upp tunga moln av rök.
Efter en kvart var det dags att röra sig vidare, vi hade ju ännu en vulkan att besöka på vår "tour".
(Vyen från hästryggen upp för Bromo)
Sex timmar i en svettig minibuss med en rysk barnfamilj blev det. Vårt basläger inför bestigningen var en blandning av en kaffeplantage och mindre hotell belägget mitt in en molnregnskog på bergets sluttningar. Mt.Ijen skulle visa sig bli både en tuffare och extremare utmaning än Bromo. Redan en timme efter midnatt var det dags, på med tjocktröja, långbyxor och kängor. Klättringen var fysisk ansträngande då det var ungefär 3,5 kilometer i konstant brant lutning.
Det jag inte nämnt tidigare är att Ijen är en av Indonesiens viktigaste platser för svavelbrytning. Det finns ett flertal dokumentärer om svavelbrytningen och arbetarnas horribla arbetsvillkor där. En av världens giftigaste arbetsmiljöer, ha det i åtanke när jag fortsätter berätta om vårt äventyr där. Vi hade då nått toppen långt före resten av vår grupp och guiden gick sist med de andra, då fick vi erbjudandet att gå ner i kratern tillsammans med två svavelarbetare som ville visa oss ner. Äventyrslystna och en tesked dumdristiga tackade vi genast ja till erbjudandet och började klättringen ner för sluttningarna mot vulkanens inre. Svaveldioxiden sved allt mer i ögonen ju längre ner man kom och vi använde sedan länge våra luvor som gasmasker för att filtrera den tunga röken. När vi kom ner till brytningen fick vi dock vår belöning, stora blå eldar brinner där nere (en naturlig process där svavlet brinner). Samtidigt som det slår gnistor när arbetarna svingar sina hackor och träffar svavelblocken. Men man mådde inte bra där nere, sikten var dålig och andningen började kännas tung. Vi bestämde oss för att det var dags att lämna, då slungar vulkanen ut ett stort moln av giftiga gaser. Lukten är fruktansvärd. Ögonen rinner det tårar ifrån medan halsen och lungorna skriker i brist på luft av den frätande gasen. Vi går på ren vilja uppför igen, man vill bara lägga sig ner och ge upp. Det svartnar för ögonen ibland och man är nära på att svimma, men vi kämpar oss uppåt. Minns att detta var mitt i natten också, så det var kolmörkt. Vi lyckas tillslut ta oss upp igen, vi möter då vår guide som talar om för oss att man ska ha en gasmask om man går ner där. Jo tack, det hade varit trevligt att veta. Men sjukt spännande upplevelse att se och uppleva under vilka vidriga förhållanden dessa människor jobbar.
Men ingen vila här inte, ner för berget precis efter soluppgången och hopp in i bilen mot färjan som skulle ta oss till Bali. Vi stannade på Kuta beach en natt men det var fruktansvärt kommersiellt och exploaterat så vi bestämde oss för att lämna redan nästa dag. Vi bokade ett flyg till Labuan Bajo på ön Flores. Mer info om detta i nästa inlägg!